Blogg

Unga ledare 2017: två perspektiv – samma drivkraft

Parul Sharma tillsammans med elever från Globala gymnasiet.

Parul Sharma med elever från Globala gymnasiet.

“Vad kan jag göra för att förändra?”

“Jag vägrar ge upp!” 

Att det är ett privilegium att få föreläsa för och interagera med unga ledare och gymnasielever känns överflödigt att konstatera. Sanningen är att mitt hjärta slår några slag snabbare varje gång jag ska in i en aula full av unga ledare. Jag upplever det som något av det svåraste som finns att besvara ungas frågor om vad de kan göra konkret för att bidra – och för mig att försöka inge hopp, och ibland nytt hopp, där det behövs. Även denna gång var erfarenheten, alldeles innan föreläsningen, densamma då jag för andra gången fick föreläsa om de Globala målen på Globala gymnasiet i Zinkensdamm i Stockholm. Globala gymnasiet har redan en väldigt god grund inom hållbarhetsfrågor och många elever beskrev hur de upplever en bristande kunskap i samhället kring hållbara konsumtions- och produktionsled och hur detta märkts när de intervjuat personer om produkters ursprung som del av sina projekt inom ämnet internationell handel. Gymnasiet ser också en stor mångfald bland eleverna, som präglar analysen av och kritiken gentemot de Globala målen starkt. Att Sverige är det OECD-land med snabbast växande inkomstklyftor väckte oerhört många reaktioner hos eleverna och en stående fråga var: ”vad kan jag som 16-åring göra för att förbättra och bidra?”. Återigen konstaterades det högt och tydligt att mer information och kunskap behövs i samhället kring Globala målen och hotet från växande samhällsklyftor. Frågan ekade genomgående under vårt samtal. Det som stärkte mig efter föreläsningen var att eleverna inte såg begreppet ”medmänsklighet” som något udda i sammanhanget hållbar utveckling.

Bland svenska ungdomar är förtroendet för FN fortfarande relativt högt, men i mitt arbete med att utbilda ungdomar från Mena-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) och Sydostasien har jag upplevt att många förlorat hopp för FN-systemet. Detta är något som måste adresseras här och nu. Hur ska vi återinföra hoppet för FN?

Jag höll i en utbildning i maj för unga människorättsförsvarare från Mena-regionen. Det blev en väldigt jobbig stämning där många nästan kastade in handduken. Jag kan förstå det, när man kommer från krigsdrabbade, starkt korrumperade, kvinnoförnedrande länder. Då bad jag dem att skriva ner och fullfölja meningen ”Jag har helt och hållet gett upp om … ”­ Det blev knäpptyst och de kunde inte få ner pennan på papperet. De här människorna arbetar med förändringsarbete, de är MR-försvarare, det är självklart att de inte kan skriva ner att de gett upp. När vi sedan började diskutera sade de att de inte tänker ge upp, men majoriteten hävdade ändå att de hade gett upp hoppet om FN. Och om inte våra unga har förtroende för det system som ska verka för de mänskliga rättigheterna och som står som avsändare för de Globala målen, då har vi en större utmaning än vi tror.

Vi har en stor grupp unga i Sverige och globalt som vill öka sin kunskap och vara med i ett förändringsarbete. När en sådan stor grupp samtidigt säger ”vad kan jag göra för att förändra?” och ”jag vägrar ge upp!” kan vi konstatera att vi har ett fantastiskt utgångsläge. Vi kan och får inte tappa den här gruppen. Vidare kan bara understrykas att en folkbildningskampanj kring de Globala målen, som Agenda 2030-delegationen föreslog i mars 2016, är mer aktuell än någonsin – för tänk vad många fler unga ledare en sådan kampanj kan väcka.

Parul Sharma